En urinvägsinfektion är ett vanligt och ofta smärtsamt tillstånd som många människor, speciellt kvinnor, kommer att uppleva under sin livstid. På denna sida kommer vi att förklara hur urinvägsinfektioner kan förebyggas och behandlas och hur de hänger ihop med inkontinens.
Den vanligaste typen av urinvägsinfektion är en nedre urinvägsinfektion i urinrör och blåsa. En sådan infektion i blåsan kallas även för blåskatarr.
Om bakterierna har hög virulens och lämnas obehandlade, kan de spridas upp genom urinröret till den ena eller till båda njurarna. Om det inträffar blir symtomen betydligt värre med t.ex. ryggont, illamående och feber. Den typen av infektion kallas för en övre urinvägsinfektion eller njurbäckeninflammation och kan skada njurarna eller till och med orsaka njursvikt. Ibland kan en njurbäckeninflammation uppkomma utan att det börjar med en urinvägsinfektion, men det är inte lika vanligt. I vissa fall kan infektionen i njurarna också sprida sig till blodomloppet och orsaka urosepsis, vilket kräver omedelbar intensivvård.
Människor med dåligt immunsvar och diabetes, samt äldre och speciellt de med demens, kan ha mycket svaga och till synes orelaterade symtom vid en pågående urinvägsinfektion, vilket gör det svårt att känna igen en infektion. Exempel på symtom kan vara ett allmänt försämrat tillstånd, förvirring, illamående, yrsel, plötslig inkontinens eller en förvärrad inkontinens. Det är viktigt att veta vad som är normalt för dessa patienter eller vårdtagare och att känna igen förändringar. En korrekt diagnos är avgörande för att kunna exkludera andra tillstånd som skulle kunna orsaka de vaga symtomen.
Det är viktigt att känna igen de första tecknen på urinvägsinfektion för att kunna få en snabb diagnos och behandling, speciellt när det gäller äldre, skörare människor som kanske visar färre symtom och drabbas hårdare. Detta kräver observationsförmåga och kommunikativa färdigheter hos vårdgivaren eller sjuksköterskan i den dagliga kontakten.
Asymtomatisk bakteriuri, även kallat ”snälla” bakterier, är ett ofarligt tillstånd i urinvägarna som inte ska behandlas med antibiotika. Dessa bakterier kommer inte att ge några symtom förutom illaluktande urin hos vissa människor. Detta innebär att ett positivt test med mätsticka (nitriter och/eller leukocyter) inte bevisar att det finns en pågående urinvägsinfektion om det inte finns några andra symtom.
Uttorkning kan också orsaka mörk, grumlig och illaluktande urin. Se därför till att vårdtagare eller patienter får i sig tillräckligt med vätska.
Urinvägsinfektioner kan drabba alla människor i alla åldrar, men vissa grupper löper större risk.
Huvudanledningen till att kvinnor är mer benägna att få en urinvägsinfektion har att göra med den kvinnliga anatomin. Urinröret är kortare än hos mannen och det ligger också närmare anus, varifrån bakterier kan nå urinvägarna. Hos kvinnor minskar även östrogenhormonnivåerna med åldern. Detta kan göra att väggarna till urinvägarna blir tunnare och torrare. Den skyddande slemhinnan blir också mindre sur, vilket minskar dess förmåga att bekämpa infektioner. Därför rekommenderas behandling med östrogenhormoner för att förebygga urinvägsinfektioner.
Andra exempel på människor som befinner sig i riskzonen för att få urinvägsinfektioner är äldre, de som har diabetes, inbyggd kateter samt vårdmottagare och patienter.
Att inte kunna tömma blåsan ordentligt kan öka risken att få en urinvägsinfektion, eftersom bakterier kan växa i den kvarvarande urinen. Några orsaker till resturin är förstoppning, utflödesobstruktion som har orsakats av en förstorad prostata eller ett framfall, ryggmärgsskada och nervskada, vilket stör den normala funktionen i urinvägarna.
Urininkontinens blir allt vanligare ju äldre vi blir och i samband med andra medicinska tillstånd. Kombinationen av ålder och olika hälsoproblem kan också bidra till en högre risk för en urinvägsinfektion. Några exempel är oförmåga att helt tömma blåsan, försämrat immunförsvar och kroniska sjukdomar. Avföringsinkontinens är en annan faktor som ökar risken för en urinvägsinfektion.
En fullständig diagnos görs av en läkare. De kommer att basera detta på resultat från urinprov och på symtom från infektionen. Om en övre eller lägre urinvägsinfektion har diagnostiserats och behandling är nödvändig, kommer läkaren att bestämma vilken antibiotika och dosering som ska ordineras.
Om diagnosen är asymtomatisk bakteriuri där det enda symtomet är illaluktande urin, kommer ingen behandling krävas i de flesta fall. Det finns dock vissa undantag, som t.ex. när barn och gravida kvinnor drabbas av asymtomatisk bakteriuri och när det förekommer stenbildande bakterier. I dessa fall kommer antibiotika att ordineras.
Hur kan symtomen lindras under en pågående urinvägsinfektion?
