Johans berättelse

Inkontinent? Inte jag! Inkontinens drabbar bara äldre kvinnor och sjuka. Lite mer tålamod var allt som krävdes. Förnekelse? Jag förstår inte ens ordet.

Jag minns första gången det hände: ett toalettbesök under en middag med många drinkar. Trodde att jag hade skakat av droppet tillräckligt och drog upp gylfen. Kände något kallt och fuktigt längs ena benet. Trevligt.

En engångsföreteelse, tänkte jag. Ingen anledning till panik. Men det hände igen... och igen och... Jag försökte stoppa ned papper i byxorna, men det gled ut ur byxbenet en gång vid en taxistation. Låt oss inte gå in närmare på saken. Jag lyckades nästan med det. Jag höll emot in i det sista.

Tills en dag, när jag spelade spel med min dotter Karin. Vi skrattade och hade roligt. Då kände jag plötsligt något konstigt.

"Vad är det som luktar?",  ropade Karin. Jag trodde att jag skulle dö. Karin hade ju precis slutat använda blöja själv.

"Det måste vara kaninen", sa jag, med perfekt skådespeleri. "Titta, den har rymt ut i trädgården!"

Karin sprang iväg medan jag reste mig från soffan där jag efterlämnat en stor, mörk fläck. Det var ingen idé att förneka något längre. Ja, med undantag för kaninen då.

Caroline, min fru, tog det hela bra. Tydligen hade några vänner till oss gått igenom något liknande nyligen. Jag såg Henrik och Jenny framför mig, sittande i vår soffa veckan innan.

Caroline tyckte att jag skulle ringa Henrik, så jag gjorde det. Efter det som inträffat kunde inget längre göra mig generad. Henrik nämnde att det fanns inkontinensskydd som hade utformats särskilt för män. Han berättade att skydden har visat sig ge full kontroll över situationen.

Sedan dess använder jag alltid skydd, och vet du vad? Ibland glömmer jag bort att det finns där!  Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Karins nya kanin.